Tjejmilen New York
Jag klarade det! Med benen tunga som stockar, med ett hb-värde lika lågt som glocalnet och med cellgifter som rasat i kroppen de senaste 15 månaderna klarade jag tjejmilen i New York!
Visst, jag sprang bara nån kilometer men sedan gick jag så fort jag kunde.
Backe upp och backe ner (jo, det finns jobbiga sega backar i Central Park) och när jag stapplade över mållinjen med Eva, min vän och ToppHälsas guide, kände jag smaken av seger. Tiden 1,46 är verkligen inget att skryta med, men det var inte klockan jag gick emot.
Det var tumören.
Och den hade ingen chans.
Viljan vann över smärtan, och segern smakade sött som jordgubbar med en touch av stål.
De sista två kilometerna kände jag knappt benen, så ont gjorde det, men jag hörde min sjuåriga dotters ord ringa i öronen:
”Mamma, jag ger mig aldrig. Jag är en krigare, mamma.”
Ja, vi är krigare, min skatt.
Jag blev peppad under vägen, redan i starten stod min före detta chef Amelia Adamo och vinkade, och när jag kom i mål fanns hon också på plats tillsammans med ToppHälsas träningsredaktör Erika, Springtimes Linda Ljungblom, M-Magasins Kerstin Boström och många flera.
Det var en seger som gjorde ont, men i det här fallet var det ändå inte en pyrrhuskänsla som kom över mig. Att benen smärtar, huden svider och armarna är så tunga att jag har svårt att få dem att lämna sidorna är fysiska biverkningar som jag redan innan loppet förstod skulle göra ännu ondare om jag genomförde det.
Men att klara av det omöjliga var viktigare än att ge vika för smärtan.
Hjärnan har inte ont.
Hjärnan räcker ut tungan till tumören.
Viljan vann.
Och det finns ipren.
